Efter många om och men har jag äntligen skaffat mig ett fadderbarn. Jag har funderat på det ett bra tag, men tvekat eftersom jag egentligen tyckt att det är ett ganska orättvist system, att det vore bättre att stödja något slags projekt än att bara stödja ett barn. Samtidigt är det mer motiverande att stödja en person och dennes familj. Rent egoistiska skäl spelar alltså in, men jag avgjorde att kan det hjälpa till något så är det bättre än att inte göra något alls.
Jag har länge tänkt på detta, eftersom jag dels tjänar såpass bra nu att jag utan problem kan avstå de 200 kronor i månaden som det kostar, och dels kommit mycket i kontakt med fattigdom när jag rest runt i u-länder. Tidigare har jag betalat in då och då till t ex Amnesty eller Läkare Utan Gränser, också väldigt bra ändamål, men tyvärr inget som fått mig att göra det regelbundet. Nu väntar jag iallafall på att få information om den lilla människan någonstans som jag ska hjälpa att få ett lite, lite bättre liv. Och faktiskt känns det ganska bra i hjärtat såhär en gråmulen och blåsig måndagsmorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar