Det här med förhållanden

Förhållanden är svåra. De är hur svåra som helst. Jag och pojkvännen har haft våra svackor, ibland djupare än man skulle kunna kunna tro, men hittills har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och skulle kunna ge upp allt för honom och så har jag aldrig tidigare kännt för någon. Att det sen blir fel ibland, så är det bara.

Jag är ganska egoistisk och van att klara mig själv och har svårt att ta hjälp av andra. Han är likadan. Lägg till att vi båda har ganska svårt att prata om saker och att ingen av oss är speciellt bra på att ta kritik. Plus att han kan vara rätt glömsk, medan jag kommer ihåg allt, överplanerar och överanalyserar. Ibland krockar det ganska rejält, fast det är något som skulle kunna lösas genom ett enkelt litet samtal. En höna av en fjäder liksom.

Vi är inne i en liten svacka just nu, jag blir osäker på om han tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom, att jag verkligen finns med i hans framtidsplaner. Han tycker att jag är jobbig när jag tvivlar på honom. Det hela blir en enda soppa.

Jag vill bara att han ska veta, och det har jag också sagt till honom, att jag vill göra allt för att detta ska funka, att det ska vara han och jag resten av livet. Jag vet att jag hittat rätt och jag vet att vi är perfekta tillsammans. Jag håller alla mina tummar och kämpar allt jag kan för att vi kommer att fortsätta att ha det bra tillsammans. Snart tre år. I love you more than ever.