Missnöjd och rastlös

Speciellt rastlös. Så känner jag mig idag. Förmodligen är det mina jobbfunderingar sedan igår som inte riktigt lämnat mitt huvud ännu. Jag vill vara 22-23 igen och flippra runt världen som jag gjorde då, bo lite överallt, ändå på något sätt lyckas plugga ihop till en examen. Vet inte om det är någon slags för tidig trettioårskris, men jag har de sista dagarna varit väldigt nostalgisk gällande det mesta och längtat tillbaka.

Auckland: att alltid jäkta för att hinna med Birkenheadbussen till jobbet och alltid alltid fastna i kön på bron, jobbet som inte var så ansträngande men väldigt kul, de sena och galna partynätterna, Ellies och min diet på rostat bröd och det minimala rummet vi delade i huset det nästan bara bodde asiater i. Vårt dejtande och alla konserter och klubbar vi gick på. Och lunchdejterna med tjejgänget i foodcourten i downtown shopping centre, mycket lemon chicken blev det, och analysera allt mellan himmel och jord.

Bali: här var jag visserligen bara typ ett halvår och surfade och partajade med mina bästisar. På något konstigt sätt blev det ändå ett gäng universitetspoäng hemma den terminen ändå. Lägenheten som inte var så mycket mer än ett rum. De sena nätterna med jungle juice och de tidiga mornarna med våra shortboards. Jag var brun och smal och snygg och sedan kom någon och bombade bort hela idyllen.

Singapore: här gled jag mest runt och lekte hemmafru till Irländaren och jobbade timmar i en butik. Shoppade för de pengar jag hade, gled runt och kände in atmosfären, Orchard Road så väl som chinatown. Älskade stan. I Singapore hade jag kunnat stanna för alltid.

London: det fortsatta livet tillsammans med Irländaren. Just honom vill jag inte ha tillbaka, men livet var rätt schysst. Eller kanske inte, har för mig att jag hatade mitt jobb just då, så jag kanske glorifierar allt i efterskott. Ja, förmodligen. Och Northern Line var inte så kul heller på morgonen. Men ändå...

Jag vill inte vara fast i Sverige med jobb och ansvar och vuxenliv. Jag vill sticka utomlands och jobba en vända till. London, New York... Fast samtidigt, nu måste man ändå tänka strategiskt. Ett eventuellt utlandsjobb måste passa in på cvt, mitt cv är förvirrat redan som det är. Och det är inte så jäkla lätt att bara dra när pojkvännen har sitt toppjobb här hemma.

När det kommer till allt har jag ju faktiskt honom nu. Honom hade jag inte när jag var 21-22. Och han betyder faktiskt allt för mig. Jag skulle kunna offra allt för honom. Efter tre år tillsammans vet jag att det är han jag vill vara med för alltid och det är egentligen viktigare än både jobb och land och allt.

Jag är väl, som alla säger, en drömmare.